God morgon! En otroligt morgontrött pappa här som sitter och somnar framför datorn, tror jag måste få i mig lite föda och detsamma gäller Haylie så fort hon behagar att vakna.
Camilla hade postat en gammal video på Haylie som bara är för söt :)
fredag 7 september 2012
Ät mackan då
Haylie har precis vaknat från sin powernap efter lunchen, nära två timmar av högljutt snarkande och det var otroligt skönt att höra hur djupt hon sov för det var inte direkt igår. Just nu sitter hon och käkar sitt eftermiddagsfika som idag består av polarbröd, smör, ost och gurka tillsammans med en mugg mjölk.
Så fort hon käkat upp så ska man kolla hennes blodsocker för att avgöra hur mycket insulin hon kommer att behöva när man väl plockar bort insulin via IV. Det är bara ett litet problem och det är att hon vägrar äta bröd het plötsligt, vilket i den här måltiden är det viktigast.
Så på något sätt måste jag få i henne mackan.
Så fort hon käkat upp så ska man kolla hennes blodsocker för att avgöra hur mycket insulin hon kommer att behöva när man väl plockar bort insulin via IV. Det är bara ett litet problem och det är att hon vägrar äta bröd het plötsligt, vilket i den här måltiden är det viktigast.
Så på något sätt måste jag få i henne mackan.
torsdag 6 september 2012
Lite bilder från dagen
Haylie har precis somnat och jag har fått lite egentid, vilket jag konstigt og inte känt något behov av alls idag. Tvärtom så har jag tyckt att det var otroligt skönt att hänga med Haylie. Hon är ett riktigt charmtroll den där tjejen.
Det har blivit en del bilder och filmer under dagen så här kommer lite bilder.
Det har blivit en del bilder och filmer under dagen så här kommer lite bilder.
 |
| Haylie på förmiddagen när jag och barnen kom hit, hon mådde verkligen inte bra. |
 |
| Haylie nu ikväll med kvällsfika på bordet. Hon åt banan, macka ned ost och grönsaker plus två glas mjölk, mer än vad hon ätit sedan i söndags. |
 |
| På eftermiddagen fick jag så dåligt samvete av att se henne så låg efter att hennes syskon, farfar och mamma åkt hem så jag köpte en prinsess-tidning med en massa härliga prylar som ingick men det var Bamse-grejerna som var intressanta, men jag får inte öppna paketet, hon vill ha förpackningen stängd. |
 |
| Som sagt, Bamse is the shit men saker som glittrar funkar också. |
 |
| Av sköterskorna fik hon en älg och min första tanke helt ärligt var "Shit vad norrländskt gjort"men den är gullig och vi har döpt den till Evert den andre :) |
 |
| Till middag var det fisk och potatis, ingen höjdare tyckte Haylie och vägrade. Vi testade en talrik med fil och sylt, oj vad hon åt. Men hon dissade bären i sylt fett mycket och bara spottade ut dem. |
 |
| Kan inte ens börja beskriva smärtan i hennes skrik när dem började pilla på dne där. Som medmänniska ville man bara dö, som pappa kände man sig som den största av sadister. |
 |
| Mjölk är gott :) |
 |
| Macka fungerade också - högst förvånande. |
Jag är så jävla dum i huvudet
Jag är så jävla dum i huvudet. Jag fick precis Haylie att lida mer än vad hon egentligen hade behövt.
Det var dags för blodprov ingen, precis som varje timma - dag som natt. Det va en ny sköterska som skulle göra det och hon frågade om det var i handen via kanylen som man tagit blodprovet förut och jag svarade ja. Inget mer med det, jag gick ut i köket och hämtade kaffe. När jag kom tillbaka så hade hon börjat tappa blod, eller börjat försöka åtminstone. Jag såg att han började göra det via kanylen i vänsterhanden fast dem gjort det i högerhanden förut men jag tänkte att det kanske inte spelar någon roll.
Så fort sköterskan började röra på nålen i kanylen så började Haylie skrika, eftersom sköterskan fortsatte så utgick jag från att det var ett måste att göra det just på den handen. Efter en kvart av gallskrik, tårar och enorm smärta så säger sköterskan: "Jaha, dem kanske tagit blod från andra handen förut". Ehh, jo tjena, du kunde ju ha frågat om det så skulle jag ha berättat det för dig.
Jag skulle självklart ha sagt till om att det var fel hand på en gång och räddat Haylie från en massa tårar, så jävla korkat. Det slutade med att hon tog ett stick och blodsockervärdet var 3,9 trots att hon ätit ytterst lite så det var inte superbra. Det ska ju ligga kring 4-7 men 0,1 fel trots att hon ätit dåligt så får man ändå säga att hon återhämtar sig väl.
Det var dags för blodprov ingen, precis som varje timma - dag som natt. Det va en ny sköterska som skulle göra det och hon frågade om det var i handen via kanylen som man tagit blodprovet förut och jag svarade ja. Inget mer med det, jag gick ut i köket och hämtade kaffe. När jag kom tillbaka så hade hon börjat tappa blod, eller börjat försöka åtminstone. Jag såg att han började göra det via kanylen i vänsterhanden fast dem gjort det i högerhanden förut men jag tänkte att det kanske inte spelar någon roll.
Så fort sköterskan började röra på nålen i kanylen så började Haylie skrika, eftersom sköterskan fortsatte så utgick jag från att det var ett måste att göra det just på den handen. Efter en kvart av gallskrik, tårar och enorm smärta så säger sköterskan: "Jaha, dem kanske tagit blod från andra handen förut". Ehh, jo tjena, du kunde ju ha frågat om det så skulle jag ha berättat det för dig.
Jag skulle självklart ha sagt till om att det var fel hand på en gång och räddat Haylie från en massa tårar, så jävla korkat. Det slutade med att hon tog ett stick och blodsockervärdet var 3,9 trots att hon ätit ytterst lite så det var inte superbra. Det ska ju ligga kring 4-7 men 0,1 fel trots att hon ätit dåligt så får man ändå säga att hon återhämtar sig väl.
Så bor vi, jag och Haylie
Strax innan klockan tio i morse så var jag och tjejerna på plats här på sjukhuset i Örnsköldsvik och fick äntligen träffa Haylie och Camilla. Det var otroligt skönt att få se Haylie så pass mycket piggare än vad hon var igår.
För en stund sen åkte Camilla hem med de övriga barnen och jag blir kvar här på sjukhuset till minst lördag med Haylie. Det känns betydligt bättre för mig att vara kvar här med Haylie än att åka hem med de övriga barnen, dessutom så var det nog bra för Camilla att få komma och smälta lite känslor efter den dramatiska gårdagen.
Just nu ligger Haylie och sover i sin säng, jag sitter och bloggar på eget nätverk och dricker kallt kaffe. Det är lite så det är på sjukhus, men tack och lov så är personalen helt fantastisk. Rummet är så mycket standard som man kan förvänta sig men vi är ju inte här för att bo flott heller.
För en stund sen åkte Camilla hem med de övriga barnen och jag blir kvar här på sjukhuset till minst lördag med Haylie. Det känns betydligt bättre för mig att vara kvar här med Haylie än att åka hem med de övriga barnen, dessutom så var det nog bra för Camilla att få komma och smälta lite känslor efter den dramatiska gårdagen.
Just nu ligger Haylie och sover i sin säng, jag sitter och bloggar på eget nätverk och dricker kallt kaffe. Det är lite så det är på sjukhus, men tack och lov så är personalen helt fantastisk. Rummet är så mycket standard som man kan förvänta sig men vi är ju inte här för att bo flott heller.
Just nu sitter jag och tittar på något program från Australien på Barnkanalen och lyssnar på Haylies snarkningar, det är livet.
onsdag 5 september 2012
Kusligt
Jag satt i köket och jobbade nyss när balkongdörren helt plötsligt flög upp. Jag trodde jag skulle dö och nyss komma Minna ut från sitt rum och sa att det spökade. Det var ju självklart korsdraget från balkongen som slog upp hennes fönster.
Nu ligger jag i sängen och jag kan inte släppa det här med Haylie. Jag saknar henne så otroligt mycket. Tidigare ikväll när barnen skulle sova så tog Minna hand om Haylies skitiga och utslitna kissekatt. Jag sa till henne att den var skitig men Minna vägrade släppa den och sa att den luktade Haylie. Det är makalöst hur mycket syskonen betyder för varandra och det gläder och värmer en gammal man som mig.
Dags att sova lite nu innan avresan kl 8 i morgonbitti.
Min lilla "Bonka"
Jag borde gå och lägga mig nu, eller för någon timme sen men jag fastnade bland bilder på Haylie, min lilla Haylie Baylie Bonka.
Alla bilder från förra julen och sedan dess har hon ju vuxit till sig rejält måste man ju erkänna men att se henne på sjukbädden får en att inse att hon fortfarande är väldigt liten. Tanken på att det är hennes födelsedag om 11 dagar och den situationen som hon befinner sig i nu smärtar något otroligt.
Jag har så otroligt många frågor kring det här med hennes diabetes, sköterskorna och läkarna kommer få spel på mig i morgon, men det finns inte en sportkeps att jag går därifrån utan att ha koll på allt om det här.
God natt, Bonka.
Fas 2: Skammen
Nu har det gått rätt många timmar sen vi fick veta att Haylie har diabetes. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte kände till så mycket om diabetes innan vi blev "drabbade" men under kvällen har jag försökt läsa in lite kunskap, även om litteraturen som finns tillgänglig kring barndiabetes är relativt begränsad.
Eller barndiabetes, det är egentligen en rätt skum benämning för det är faktiskt så att det som kallas just barndiabetes lika gärna kan drabba vuxna.
Det som man refererar till när man säger barndiabetes är diabetes typ 1 och det allra vanligaste är att man insjuknar i tidiga tonåren. Det som händer är att bukspottskörteln inte kan producera tillräckligt med insulin och det beror på en autoimmun reaktion som förstör de insulinproducerande betacellerna. Jag vet, det säger inte mig ett skvatt heller, men man kan väl på ett förenklat sätt säga att kroppen behöver insulin för att kunna bryta ner all socker, eller glukos, i vår föda och när det inte funkar så måste man ersätta med insulin från tredje part, alltså vi injektioner.
En annan grej som jag inte visste och som i mina ögon gör den här sjukdomen extra speciell är att insjukningsstadiet inte är särskilt lång, utan att det faktiskt rör sig om några dagar, ungefär som i Haylies fall. Jag betvivlar inte för en sekund att diagnos är rätt för alla symptom stämmer in till punkt och pricka, däremot skulle jag vilja dra till kärringen på 1177 som inte kunde göra kopplingen mellan hennes symptom och diabetes och istället trodde att det berodde på att en kille på hennes dagis bitit henne - IDIOT!
Förlåt, det är ju inte hennes fel.
Det är lätt att vara efterklok och med tanke på att det här upptäcktes i sista stund på VC så får man vara tacksam för att vi är på rätt väg. Men det här också en typisk situation i vad jag kallar för Fas 2. Nu har man kommit över den omedelbara chocken av att få veta att det käraste du har i livet har en allvarlig sjukdom. Du har fått en tid att fundera och börjar sakteliga leta efter syndabockar. Vems fel är det att ditt barn mår dåligt, och vem fel är det vi hamnat i den här situationen. Man bryr sig inte om något annat än att det här ska vara någons fel.
Jag är klar med mitt skuldjagande och har kommit fram till att den som bär skulden för det här är jag själv. Att utsätta/tillåta barnen att äta mängder med socker i form av lördagsgodis, bullar och allt annat skit så har man också öppnat upp dörren för sjukdomar som diabetes. Jag har aldrig tagit "hoten" om diabetes på allvar och nu får Haylie ta konsekvenserna för det. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig för det här och jag kommer spendera varenda jävla dag i mitt liv för att göra Haylies och alla våra andra barns liv till det bästa möjliga och lyssna på alla råd man får.
Det som man refererar till när man säger barndiabetes är diabetes typ 1 och det allra vanligaste är att man insjuknar i tidiga tonåren. Det som händer är att bukspottskörteln inte kan producera tillräckligt med insulin och det beror på en autoimmun reaktion som förstör de insulinproducerande betacellerna. Jag vet, det säger inte mig ett skvatt heller, men man kan väl på ett förenklat sätt säga att kroppen behöver insulin för att kunna bryta ner all socker, eller glukos, i vår föda och när det inte funkar så måste man ersätta med insulin från tredje part, alltså vi injektioner.
En annan grej som jag inte visste och som i mina ögon gör den här sjukdomen extra speciell är att insjukningsstadiet inte är särskilt lång, utan att det faktiskt rör sig om några dagar, ungefär som i Haylies fall. Jag betvivlar inte för en sekund att diagnos är rätt för alla symptom stämmer in till punkt och pricka, däremot skulle jag vilja dra till kärringen på 1177 som inte kunde göra kopplingen mellan hennes symptom och diabetes och istället trodde att det berodde på att en kille på hennes dagis bitit henne - IDIOT!
Förlåt, det är ju inte hennes fel.
Det är lätt att vara efterklok och med tanke på att det här upptäcktes i sista stund på VC så får man vara tacksam för att vi är på rätt väg. Men det här också en typisk situation i vad jag kallar för Fas 2. Nu har man kommit över den omedelbara chocken av att få veta att det käraste du har i livet har en allvarlig sjukdom. Du har fått en tid att fundera och börjar sakteliga leta efter syndabockar. Vems fel är det att ditt barn mår dåligt, och vem fel är det vi hamnat i den här situationen. Man bryr sig inte om något annat än att det här ska vara någons fel.
Jag är klar med mitt skuldjagande och har kommit fram till att den som bär skulden för det här är jag själv. Att utsätta/tillåta barnen att äta mängder med socker i form av lördagsgodis, bullar och allt annat skit så har man också öppnat upp dörren för sjukdomar som diabetes. Jag har aldrig tagit "hoten" om diabetes på allvar och nu får Haylie ta konsekvenserna för det. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig för det här och jag kommer spendera varenda jävla dag i mitt liv för att göra Haylies och alla våra andra barns liv till det bästa möjliga och lyssna på alla råd man får.
Fas 1: Chocken
Så då har vi fått veta vad det är för fel på Haylie, eller fel känns fel att säga. Nu vet vi varför Haylie varit så trött och sliten de senaste dagarna, och det kom som en chock.
I morse åkte vi till VC i Ullåger för att checka läget. Ett bra samtal med läkaren, hon hade Göteborgsdialekt och det gjorde saker och ting lite bättre av någon anledning. Precis innan vi var på väg ut så sa hon att vi trots allt skulle göra ett blodprov på henne och det tog inte mer en minut efter det innan vi kallades in till läakren igen som utan krusiduller sa att det var diabetes som Haylie fått.
När man får ett sånt besked så hamnar man i lite av ett chockläge, alla reagerar olika. Camilla föll i tårar, det gjorde inte jag. Jag hamnar alltid rescue-mode när nåt sånt här händer. Jag ställer frågor, analyserar och helt enkelt försöker bedöma vad nästa steg måste bli. Nu var det inte mycket att fundera över, det var ilfart till akuten i Ö-vik för fler prover och där ligger Haylie nu tillsammans med Camilla. Hon kommer ligga inne i en vecka uppskattade dem otroligt proffsiga sköterskorna och läkarna på barnavdelningen, och får man vara lite ärlig så var det skönt att det bara var kvinnor där.
Chocken, ja. Min chock satte igång i bilen på väg hem. Då gick det upp för mig vad som egentligen hänt och vad som nu väntar. I morgon bitti åker jag och barnen till sjukhuset och sne får vi se om det blir jag som stannar på sjukhuset eller om det blir Camilla som blir kvar där.
För mig finns det bara ett sätt att se på det här. Nu är vi på rätt spår, diabetes är diabetes men nu har vi fått rätt hjälp och kan alla göra vårt bästa för Haylie ska kunna må så bra som möjligt.
I morse åkte vi till VC i Ullåger för att checka läget. Ett bra samtal med läkaren, hon hade Göteborgsdialekt och det gjorde saker och ting lite bättre av någon anledning. Precis innan vi var på väg ut så sa hon att vi trots allt skulle göra ett blodprov på henne och det tog inte mer en minut efter det innan vi kallades in till läakren igen som utan krusiduller sa att det var diabetes som Haylie fått.
När man får ett sånt besked så hamnar man i lite av ett chockläge, alla reagerar olika. Camilla föll i tårar, det gjorde inte jag. Jag hamnar alltid rescue-mode när nåt sånt här händer. Jag ställer frågor, analyserar och helt enkelt försöker bedöma vad nästa steg måste bli. Nu var det inte mycket att fundera över, det var ilfart till akuten i Ö-vik för fler prover och där ligger Haylie nu tillsammans med Camilla. Hon kommer ligga inne i en vecka uppskattade dem otroligt proffsiga sköterskorna och läkarna på barnavdelningen, och får man vara lite ärlig så var det skönt att det bara var kvinnor där.
Chocken, ja. Min chock satte igång i bilen på väg hem. Då gick det upp för mig vad som egentligen hänt och vad som nu väntar. I morgon bitti åker jag och barnen till sjukhuset och sne får vi se om det blir jag som stannar på sjukhuset eller om det blir Camilla som blir kvar där.
För mig finns det bara ett sätt att se på det här. Nu är vi på rätt spår, diabetes är diabetes men nu har vi fått rätt hjälp och kan alla göra vårt bästa för Haylie ska kunna må så bra som möjligt.
tisdag 4 september 2012
Vad har hänt med pappas tjej??
Vi har varit välsignade, väldigt dessutom, med alla våra fyra barn. Alla har varit friska och aldrig något strul med deras hälsa. Det enda undantag jag kan komma på är Willes förlossning som var lite för dramatisk, men annars inget. Fram till nu.
Nu har Haylie varit som en zombie i flera dagar. Hon är trött hela tiden och äter väldigt lite men ingen feber eller nåt sånt. Förra veckan blev hon biten av en kille på dagis och när vi ringde 1177 idag så trodde dem att det kunde bero på den händelsen. Bull Shit säger jag. Nu har vi fått tid på VC i morgon och förhoppningsvis får vi ett lugnande besked därifrån.
Under alla mina år som bloggande pappa har jag läst om sjuka barn, om barn som inte mår bra men jag har aldrig tänkt tanken att det skulle kunna hända oss. Jag tror alltid det värsta och förbered på en tung resa. Jag gör vad som helst för att få tillbaka min älskade lilla Haylie, hon som inte kan sitta still, som bara måste undersöka allt och som bara är helt underbart mycket Haylie.
Att stå så här på sidan när en liten flicka som Haylie, som precis börjat sitt liv och som ännu inte kan säga vad som är fel, är det värsta man kan gå igenom med en tillsynes frisk tjej. Att inte kunna få sitt barn att le, att se dem lida är hemskt.
Nu ligger hon bredvid mig och sover. Låt oss vakna upp i morgon och inse att alla mår bra.
God natt!!!
söndag 2 september 2012
Hjälplösa pappatankar
Haylie är normalt en livlig tjej. Det är full fart på henne hela tiden och det finns stunder som man bara vill att hon ska sova. Hon är nyfiken på exakt allt, hon älskar sina syskon mer än allt och älskar att skrika deras namn i stor glädje. Hon har ett speciellt band till Minna, det känns som om dem inte behöver prata med varandra ens, det räcker med att dem ger varandra en blick så förstår dem varandra.
När den där livlig tjejen Haylie blir tystlåten,varken vill äta eller vill röra på sig, på gränsen till apatisk för att inte säga just apatisk så blir man extremt orolig. Hon andas tungt, hon ser enormt trött ut och har inte feber, då blir man ännu mer orolig. När allt detta pågått i flera dagar så blir man sjuk av oro. Jag har försökt att hitta på saker med henne, hon åt lite till lunch idag och fick lite energi men hon vill bara sitta still.
Jag är sjuk av oro just nu. När jag nattade henne nyss så fällde jag ett par tårar, det finns inget som är så tufft mentalt som att stå bredvid och se sitt barn må dåligt men utan att kunna påverka situationen på något sätt. Fortsätter det här i morgon så blir det självklart sjukhuset på en gång, inte en chans att man tar en risk här.
Det som känns ännu tuffare är att jag känner att jag inte vill prata om det här, eller det man känner. Nu vill man vara stark, man vill kämpa och vara en bra förälder, förmodar att det är det här som kallas rädsla. Jag gillar inte känslan, inte ett dugg.
När den där livlig tjejen Haylie blir tystlåten,varken vill äta eller vill röra på sig, på gränsen till apatisk för att inte säga just apatisk så blir man extremt orolig. Hon andas tungt, hon ser enormt trött ut och har inte feber, då blir man ännu mer orolig. När allt detta pågått i flera dagar så blir man sjuk av oro. Jag har försökt att hitta på saker med henne, hon åt lite till lunch idag och fick lite energi men hon vill bara sitta still.
Jag är sjuk av oro just nu. När jag nattade henne nyss så fällde jag ett par tårar, det finns inget som är så tufft mentalt som att stå bredvid och se sitt barn må dåligt men utan att kunna påverka situationen på något sätt. Fortsätter det här i morgon så blir det självklart sjukhuset på en gång, inte en chans att man tar en risk här.
Det som känns ännu tuffare är att jag känner att jag inte vill prata om det här, eller det man känner. Nu vill man vara stark, man vill kämpa och vara en bra förälder, förmodar att det är det här som kallas rädsla. Jag gillar inte känslan, inte ett dugg.
Men Haylie då
Jag vaknade i morse i god tid för en gångs skull och dessutom på ett väldigt gott humör. Det tog emellertid inte lång tid innan man var på kurs mot att bli lite upprörd, men jag har bestämt mig för att inget ska få förstöra den här dagen.
Något som oroar mig är dock Haylie.
Hon har varit låg i flera dagar och det spelar ingen roll som vad man gör så går hon runt och är väldigt, väldigt låg. Hin vill inte äta heller, varken mat eller något annat. Haylie är en extremt livlig tjej annars så det är klart att man blir orolig för henne. Jag tror dock att det inte är något att vara orolig för, men jag ska försöka umgås lite mer med henne nu. Det här är den enda nackdelen med många barn att man inte alltid hinner ge alla sin egen tid.
Nu ska jag ta med Haylie till köket och göra i ordning köttfärsen till våra egna färsbullar idag. Vi har lånat morsans "assistent" så då får man helt plötsligt och "tid" att skita i halvfabrikat.
Något som oroar mig är dock Haylie.
Hon har varit låg i flera dagar och det spelar ingen roll som vad man gör så går hon runt och är väldigt, väldigt låg. Hin vill inte äta heller, varken mat eller något annat. Haylie är en extremt livlig tjej annars så det är klart att man blir orolig för henne. Jag tror dock att det inte är något att vara orolig för, men jag ska försöka umgås lite mer med henne nu. Det här är den enda nackdelen med många barn att man inte alltid hinner ge alla sin egen tid.
Nu ska jag ta med Haylie till köket och göra i ordning köttfärsen till våra egna färsbullar idag. Vi har lånat morsans "assistent" så då får man helt plötsligt och "tid" att skita i halvfabrikat.
torsdag 30 augusti 2012
Vi lagade och det blev paj
Just nu sitter jag på ett temporärt kontor för att jobba med en hemsida som bara måste bli klar innan måndag, men är det ågot jag lärt mig så är det att korvstoppning inte är lösningen. Det är heller ingen panik, det är inte så mycket som ska göras men det är all bildredigering som tar tid och som gör det hela lite drygt.
Så för att koppla bort det här så körde vi lite familjedag på förmiddagen och bakade en paj. Barnen var hemma från dagis idag och den största anledningen var att Haylie hade blivit biten på ryggen igår av något barn och när Camilla ringde för att höra sig för om vad som hänt så kände dem inte till det, vi resonerade som att det var bäst att barnen var hemma idag och bara chillade. Camilla var kapten på pajbakandet och även om honom var missnöjd med degen så tyckte alla att det var gott, inkluderat superkräsna Haylie.
Under det där med paj. Det är ju det enda man lagar för att den ska bli paj, annars vill man ju gärna att det ska vara tvärtom så det går från paj till lagat.... Förstår ni hur jobbigt jag har det när jag måste sitta och fundera på sån där skit.
Dags att återgå till arbete.
Så för att koppla bort det här så körde vi lite familjedag på förmiddagen och bakade en paj. Barnen var hemma från dagis idag och den största anledningen var att Haylie hade blivit biten på ryggen igår av något barn och när Camilla ringde för att höra sig för om vad som hänt så kände dem inte till det, vi resonerade som att det var bäst att barnen var hemma idag och bara chillade. Camilla var kapten på pajbakandet och även om honom var missnöjd med degen så tyckte alla att det var gott, inkluderat superkräsna Haylie.
Under det där med paj. Det är ju det enda man lagar för att den ska bli paj, annars vill man ju gärna att det ska vara tvärtom så det går från paj till lagat.... Förstår ni hur jobbigt jag har det när jag måste sitta och fundera på sån där skit.
Dags att återgå till arbete.
onsdag 29 augusti 2012
Plagiat?
Jag satt och Youtubade - igen. Kom över Dannys Saucedos och Lazees låt "Shake that ass", skön låt med förnedrande text. Jag kände igen hooken och mindes orginalet, jag gillade dne som fan då när den kom 1996 med klassiska Rob n Raz som typ var "the shit" då. Jag föredrar den gamla versionen, vad tycker ni?
Sen kan jag ju ärligt säga att den nya låten dras ner i betyg för att äckel-Bingo Rimér och Zytomierska är med i videon, dem två och Jockiboi är på samma äckelnivå i min bok - ur ett mäsnkligt och humant perspektiv.
Sen kan jag ju ärligt säga att den nya låten dras ner i betyg för att äckel-Bingo Rimér och Zytomierska är med i videon, dem två och Jockiboi är på samma äckelnivå i min bok - ur ett mäsnkligt och humant perspektiv.
Gamla (Rob n Raz feat D-Flex & Dr Alban tror jag)
Nya (Danny & Lazee)
Lite nytt
Jag har vait på väg i säng tre gånger nu men varje gång jag börjat närma mig sovrummet så har jag vänt och satt mig vid datorn ändå. Det är något jag vill få ur mig, men jag har inte en susning om vad det är jag vill få ut. Så i väntan på det ska forsa ut så började jag pilla på en ny design, det är ju alltid något, jag blev kanske inte supernöjd men jag lär överleva.
Jag vet inte vad det är med mig men det är något som inte riktigt stämmer, eller nu finns det nog rätt många som kanske tycker att jag alltid varit off men nu känner jag att jag inte riktigt är mig själv. Jag vet inte om det är en "mitt i livet" kris eller om det helt enkelt bara är en svacka. Jag har tjatat så länge på Camilla att vi skulle lämna Östergöland och när vi väl gjorde det så kan jag inte släppa tanken på lilla Mjölby, alla människor och underbara ställen. Jag kan faktiskt sakna vår trånga trea också. Just nu känns det som ett misstag att ha flyttat hit, alltså för mig personligen men för barnen så har det varit en jackpot.
Jag satt och kikade på Östnytt nyss och det kom ett inslag från Linköpingm det var nästan som att jag fällde en tår, en otrolig saknad finns det inom mig. Alla mina riktiga vänner finns i den regionen och att ha flyttat tillbaka hit får mig verkligen att sakna dem och inse hur viktiga många av dem var, även om många relationer var 100% ytliga. Det har faktiskt gått så långt att jag börjat kika på lägenheter i Mjölby igen, jag vill tillbaka och jag kommer återvända dit, jag vet bara inte när.
Nej, nu måste jag knyta mig innan jag skriver något jag kommer ångra i morgon.
Jag vet inte vad det är med mig men det är något som inte riktigt stämmer, eller nu finns det nog rätt många som kanske tycker att jag alltid varit off men nu känner jag att jag inte riktigt är mig själv. Jag vet inte om det är en "mitt i livet" kris eller om det helt enkelt bara är en svacka. Jag har tjatat så länge på Camilla att vi skulle lämna Östergöland och när vi väl gjorde det så kan jag inte släppa tanken på lilla Mjölby, alla människor och underbara ställen. Jag kan faktiskt sakna vår trånga trea också. Just nu känns det som ett misstag att ha flyttat hit, alltså för mig personligen men för barnen så har det varit en jackpot.
Jag satt och kikade på Östnytt nyss och det kom ett inslag från Linköpingm det var nästan som att jag fällde en tår, en otrolig saknad finns det inom mig. Alla mina riktiga vänner finns i den regionen och att ha flyttat tillbaka hit får mig verkligen att sakna dem och inse hur viktiga många av dem var, även om många relationer var 100% ytliga. Det har faktiskt gått så långt att jag börjat kika på lägenheter i Mjölby igen, jag vill tillbaka och jag kommer återvända dit, jag vet bara inte när.
Nej, nu måste jag knyta mig innan jag skriver något jag kommer ångra i morgon.
tisdag 28 augusti 2012
Förskola och Biggest Loser
Det har varit ett par turbulenta dagar här hemma som någonstans handlar om acceptans för varandra, för en själv och kanske mest att komma in i rutiner och vara strikt i dem, till skillnad från sommarens lite slappa attityd. Några punkter som satt allt på sin spets tänkte jag skriva om nu.
Som jag skrev tidigare så började barnen på förskola här i Herrskog förra veckan och det krävdes inte mer än 2 inskolningsdagar för att det skulle vara grönt. När vi bodde i Mjölby så handlade det om två veckor, men här tog dem tydligen lättare på det hela. Så nu går alla tre av våra tjejer på förskolan. Ella och Minna har ju gått på förskola tidigare, eller dagis som jag säger och retar upp varenda pedagog som finns, men för Haylie är det första gången. Jag minns att vi var oroliga för hur det skulle gå för Minna som var lite blyg när hon var mindre, men det fungerade alldeles utmärkt och sedan dess är hon en social och envis tjej.
Nu kände vi likadant med Haylie som är blyg mot exakt alla, händer även att hon är sådan hemma mot både mig och Camilla, för att inte tala om hur hon kan vara mot mina föräldrar som vi träffat så gott som dagligen. Första dagarna när vi hade inskolning så var Camilla lite orolig men så fort hon fick vara där ensam så började det fungera riktigt bra, även om det tog ett par timmar första dagen. Nu går det tydligen inte att få tyst på henne.
Allt verkar frid och fröjd kan man tycka och det var det tills Camilla kom hem från ett möte med förskolan idag. Dem hade tydligen sagt att om man inte känner för det så behöver man inte komma dit varje dag. Alltså det fattar väl alla att om man är sjuk eller av annan anledning inte kan gå dit med barnen så är man borta, men inte fan vaknar man på morgonen och känner efter om man ska gå med barnen till förskolan, det kommer ju fucka upp deras rutiner något enormt. Nåväl, det blir nog bra det där.
Jag var ju på casting för svenska Biggest Loser i förra veckan, måndags om jag inte minns fel. Jag sökte dit för att jag ville ha hjälp med min vikt och för att jag gillar hur programmet är upplagt, tävlingsmänniskan i mig ser utmaningen i det. Castingen gick bra och det kändes som om jag skulle komma vidare, dem skulle höra av sig i fredags men gjorde inte det och det betyder då självklart att jag inte är vidare. Castingen i sig gick bra, den bestod av intervju med en supertrevlig tjej, bli filmad inför en kamera och sedan bli fotad med namnlapp, ingen biggie. Många frågor handlade självklart om varför man ville komma med i BL, vad det skulle betyda för mig och sen lite mer intima frågor som hur mitt sexliv fungerade.
Jag var fullständigt ärlig och sa att jag ville göra det här för min egen skull men också för min familj. Jag vill kunna göra allt med mina barn och idag är fysiken ett hinder, och värre kommer det självklart bli om jag inte får hjälp. Men dem ville inte ha mig så det är bara att acceptera.
Det första som slog mig var att det var ju bara positivt att jag inte kom med, det borde ju innebära att jag inte är tillräckligt fet tills jag kom på att dem egentligen skiter i hur fet man är och det egentligen handlar om att blotta sig själv, emotionellt som fysiskt. Då blev jag irriterad för att jag vet ingen annan som är mer öppen med sina känslor och som saknar hämningar när det kommer till vad jag kan säga och göra. För mig hade varit ett litet pris att göra mig själv till åtlöje för att få chansen att få riktig hjälp med vikten och hitta ett sätt att bibehålla vikten i den livstil jag har.
Nu blev det inte så och det får man lov och acceptera. Har även blivit inbjuden till en annan casting, men jag kommer att hoppa den tror jag.
Nu är det läge för en kopp java och sen blir det fanimej bingen.
Barnens förskola
Som jag skrev tidigare så började barnen på förskola här i Herrskog förra veckan och det krävdes inte mer än 2 inskolningsdagar för att det skulle vara grönt. När vi bodde i Mjölby så handlade det om två veckor, men här tog dem tydligen lättare på det hela. Så nu går alla tre av våra tjejer på förskolan. Ella och Minna har ju gått på förskola tidigare, eller dagis som jag säger och retar upp varenda pedagog som finns, men för Haylie är det första gången. Jag minns att vi var oroliga för hur det skulle gå för Minna som var lite blyg när hon var mindre, men det fungerade alldeles utmärkt och sedan dess är hon en social och envis tjej.
Nu kände vi likadant med Haylie som är blyg mot exakt alla, händer även att hon är sådan hemma mot både mig och Camilla, för att inte tala om hur hon kan vara mot mina föräldrar som vi träffat så gott som dagligen. Första dagarna när vi hade inskolning så var Camilla lite orolig men så fort hon fick vara där ensam så började det fungera riktigt bra, även om det tog ett par timmar första dagen. Nu går det tydligen inte att få tyst på henne.
Allt verkar frid och fröjd kan man tycka och det var det tills Camilla kom hem från ett möte med förskolan idag. Dem hade tydligen sagt att om man inte känner för det så behöver man inte komma dit varje dag. Alltså det fattar väl alla att om man är sjuk eller av annan anledning inte kan gå dit med barnen så är man borta, men inte fan vaknar man på morgonen och känner efter om man ska gå med barnen till förskolan, det kommer ju fucka upp deras rutiner något enormt. Nåväl, det blir nog bra det där.
Biggest loser
Jag var ju på casting för svenska Biggest Loser i förra veckan, måndags om jag inte minns fel. Jag sökte dit för att jag ville ha hjälp med min vikt och för att jag gillar hur programmet är upplagt, tävlingsmänniskan i mig ser utmaningen i det. Castingen gick bra och det kändes som om jag skulle komma vidare, dem skulle höra av sig i fredags men gjorde inte det och det betyder då självklart att jag inte är vidare. Castingen i sig gick bra, den bestod av intervju med en supertrevlig tjej, bli filmad inför en kamera och sedan bli fotad med namnlapp, ingen biggie. Många frågor handlade självklart om varför man ville komma med i BL, vad det skulle betyda för mig och sen lite mer intima frågor som hur mitt sexliv fungerade.
Jag var fullständigt ärlig och sa att jag ville göra det här för min egen skull men också för min familj. Jag vill kunna göra allt med mina barn och idag är fysiken ett hinder, och värre kommer det självklart bli om jag inte får hjälp. Men dem ville inte ha mig så det är bara att acceptera.
Det första som slog mig var att det var ju bara positivt att jag inte kom med, det borde ju innebära att jag inte är tillräckligt fet tills jag kom på att dem egentligen skiter i hur fet man är och det egentligen handlar om att blotta sig själv, emotionellt som fysiskt. Då blev jag irriterad för att jag vet ingen annan som är mer öppen med sina känslor och som saknar hämningar när det kommer till vad jag kan säga och göra. För mig hade varit ett litet pris att göra mig själv till åtlöje för att få chansen att få riktig hjälp med vikten och hitta ett sätt att bibehålla vikten i den livstil jag har.
Nu blev det inte så och det får man lov och acceptera. Har även blivit inbjuden till en annan casting, men jag kommer att hoppa den tror jag.
Nu är det läge för en kopp java och sen blir det fanimej bingen.
måndag 27 augusti 2012
söndag 26 augusti 2012
Kid History - Ett måste
Det finns många Youtube-sensationer som är roliga att titta på och ett som jag fastande för är Kids History. Vad jag förstår så är det ett gäng bröder som spelar in roliga videos där barn berättar historier och där de vuxna helt enkelt spelar upp det barnen berättar men med barnens röster dubbade.
Helt fantastisk underhållning, speciellt om man själv har barn som påminner om dessa barn i uttryck och tal.
Helt fantastisk underhållning, speciellt om man själv har barn som påminner om dessa barn i uttryck och tal.
Systemkamerabilder
Vi har haft en systemkamera på lån de senaste dagarna för ett hemsidejobb till en klient och självklart utnyttjade både jag och Camilla det genom att knäppa lite bilder på barnen.
Klicka bilderna för att se dem i rätt storlek och med en liten förklaring.
Svårt att inte vara glad och tacksam när man kikar på bilderna.
Klicka bilderna för att se dem i rätt storlek och med en liten förklaring.
Svårt att inte vara glad och tacksam när man kikar på bilderna.
Slutet har kommit
Det har varit ett par tunga dagar här nu, rent mentalt. Ikväll kulminerade det på något sätt med det enorma regnoväder som svepte in, det var som om det var ett tecken på något sätt. Jag har under de senaste veckorna gått runt och funderat en massa, väldigt mycket framtid men lika mycket nutid.
Jag har jobbat som hockeyskribent sedan 2008 så gott som på heltid under hela perioden men nu känner jag att jag nått någon typ av vägskäl. Det funkar helt enkelt inte längre, dels ur ett familjeperspektiv men kanske ännu mer ur mitt personliga perspektiv där jag känner att jag kommit till den punkten att jag inte har mer att uträtta där. Kanske blir det någon krönika i framtiden, men annars så ser jag ingen fortsättning på det.
Efter att ha levt med hockeyn så gott som dygnet runt så måste jag ju ersätta tiden med något, förutom det uppenbara att jag kommer lägga all den tiden som jag missat på familjen så måste man ju också försöka hitta något annat att pyssla med, men vad det är har jag ingen aning om nu. En sak är dock klar för mig, det kommer att kännas annorlunda det här.
Jag har jobbat som hockeyskribent sedan 2008 så gott som på heltid under hela perioden men nu känner jag att jag nått någon typ av vägskäl. Det funkar helt enkelt inte längre, dels ur ett familjeperspektiv men kanske ännu mer ur mitt personliga perspektiv där jag känner att jag kommit till den punkten att jag inte har mer att uträtta där. Kanske blir det någon krönika i framtiden, men annars så ser jag ingen fortsättning på det.
Efter att ha levt med hockeyn så gott som dygnet runt så måste jag ju ersätta tiden med något, förutom det uppenbara att jag kommer lägga all den tiden som jag missat på familjen så måste man ju också försöka hitta något annat att pyssla med, men vad det är har jag ingen aning om nu. En sak är dock klar för mig, det kommer att kännas annorlunda det här.
lördag 25 augusti 2012
Trodde vi var vänner...
Allt har varit bra dem senaste veckorna, speciellt de senaste dagarna. Ikväll, eller i går kväll, så hände något som satte det hela i gungning. En nära vän till vår familj, eller en före detta, hörde av sig och påstod en massa saker om Camilla och saker som hin skulle gjort, vilket absolut inte är sant. Även om jag vet vart jag har Camilla och vet vad hon gjort och inte, framför allt för att jag litar på henne mer än någon annan i världen, så känns det som ett tungt slag mot hela familjen.
Man ska inte kasta skit på dem som redan ligger men attackerar man min familj så tycker jag gott man kan ha en slev av skiten. Den här kvinnan har aldrig gjort ett arbetstag i hela sitt liv, levt på förmögenheter och dessutom förlorat vårdnaden om sitt första barn, av vilken anledning vet jag inte. Under en period när vi knappt hade mat på bordet fick hon över en miljon kronor via sin försäkring som hennes mamma tecknat åt henne som barn.
Där satt vi, låtsades vara vänner med varandra. Hon köpte bil för flera hundratusen och vi tvingades skrapa ihop brödsmulorna från bordet för att jag var arbetslös och Camilla var sjukskriven. Vi sa inget och aldrig krävt något av henne, men när hon inte hade någon att vända sig till när hennes mamma och hennes pojkvän totalt sänkte henne så tog vi emot henne med öppna armar, dessutom lät vi hennes bästa vän bo hos oss i över månad och äta av det vi hade för att hon inte kunde hjälpa honom när han blev hemlös, trots miljoner på kontot. Ahh, får inte glömma att hennes förre pojkvän beställde ett mord på mig, också helt beroende på vad hon hade orsakat oss.
Trots allt detta har vi aldrig gjort annat än behandlat henne väl, och det här får vi tillbaka. Det gäller att vara mer uppmärksam kring vilka man hjälper och inte, även om det nu inte kommer göra någon jävla skillnad när nästa vän behöver vår hjälp så är det en ordentlig klump i magen som man sitter med nu.
Man ska inte kasta skit på dem som redan ligger men attackerar man min familj så tycker jag gott man kan ha en slev av skiten. Den här kvinnan har aldrig gjort ett arbetstag i hela sitt liv, levt på förmögenheter och dessutom förlorat vårdnaden om sitt första barn, av vilken anledning vet jag inte. Under en period när vi knappt hade mat på bordet fick hon över en miljon kronor via sin försäkring som hennes mamma tecknat åt henne som barn.
Där satt vi, låtsades vara vänner med varandra. Hon köpte bil för flera hundratusen och vi tvingades skrapa ihop brödsmulorna från bordet för att jag var arbetslös och Camilla var sjukskriven. Vi sa inget och aldrig krävt något av henne, men när hon inte hade någon att vända sig till när hennes mamma och hennes pojkvän totalt sänkte henne så tog vi emot henne med öppna armar, dessutom lät vi hennes bästa vän bo hos oss i över månad och äta av det vi hade för att hon inte kunde hjälpa honom när han blev hemlös, trots miljoner på kontot. Ahh, får inte glömma att hennes förre pojkvän beställde ett mord på mig, också helt beroende på vad hon hade orsakat oss.
Trots allt detta har vi aldrig gjort annat än behandlat henne väl, och det här får vi tillbaka. Det gäller att vara mer uppmärksam kring vilka man hjälper och inte, även om det nu inte kommer göra någon jävla skillnad när nästa vän behöver vår hjälp så är det en ordentlig klump i magen som man sitter med nu.
söndag 19 augusti 2012
Söndagen i bilder
Söndag, ska vara vilodagen men så blir det ju aldrig. i åkte på riktigt höstväder idag och jag älskar ju det så det var en riktigt bra start på dagen - minus huvudvärk som onekligen kommer allt oftare. Men i övrigt har det varit full fart hela dagen, här kommer lite bilder.
Vi tog oss en tur till farsan på eftermiddagen och där vankades det självfallet glass, lite av en söndagstradition under sommaren - och ungarna verkar ju inte tröttna på det heller.
När vi var hos farsan såg jag en tröja som såg väldigt bekant ut. Det var självklart tröjorna som vi tryckte inför vår "Lustbussen-turné" 2002. Dem var fula då och om möjligt ännu fulare idag, men ett fint minne, som farsan nu använder som slit och släng-tröja.
Ella har tjajat om att få hoppa i farsans studsmatta i all evighet nu. Hon var så sugen att göra det härom dagen men när farsan inte hade tagit ner trädgårdsmöblerna därifrån efter gräsklippningen så funkade inte det och hon blev mäkta irriterad. Nu fanns chans till revasch och hon kunde inte få på sig skorna snabbt nog.
Haylie älskar att städa, det är bara att konstatera. Så länge jag kan minnas så har hon blivit överlycklig så fort man slagit på dammsugaren, det blir hon fortfarande och nu är det hon som dammsuger hos oss med lite hjälp. Idag skulle jag skura hela lägenhet och även då ville hon vara med, hon bara älskade det också.
Jag tog en kortare paus med kaffe på balkongen (och lite twitter). När jag kom tillbaka hade Haylie fortsatt städningen på egen hand, det gick väl så där kan man säga, men hon hade roligt och det är väl det viktigaste.
Mitt i allt städstök så var jag bara tvungen att stanna till hos Wille. Den killen växer så det knakar och idag lyckades han ställa sig på alla fyra, normalt brukar han stå och göra armhävningar med sin lilla älg, hmm showoff :)
Det var det, i morgon, eller idag, så bär det av till Härnösand med hea familjen. Får se hur glad man är när man ska åka buss med fyra barn, en lätt irriterad sambo i sådan situationer och en stor dubbelvagn. Tippar på att det kan bli vansinne.
lördag 18 augusti 2012
Kickin it
Jag skulle gå och lägga mig precis och sog på Disney Channel som jag alltid brukar göra så Ella och Minna kan kolla på TV när dem vaknar. Problemet är väl bra att man själv blivit lite besatt av Disney Channel, det är faktiskt rätt roliga serier på den kanalen om kvällarna.
Ikväll var det dock en ny serie som jag aldrig sett förut, Kickin it. Serien handlar kort och gott om några ungar som blir mobbade skolan tills Jack kommer dit och räddar deras dojo, Bobby Wasabi. Lite karate men mest humor, och det gillar vi.
Jodå, 30 år och kollar på barnprogram, så visst finns det fördelar med att vara småbarnsförälder ibland.
Ikväll var det dock en ny serie som jag aldrig sett förut, Kickin it. Serien handlar kort och gott om några ungar som blir mobbade skolan tills Jack kommer dit och räddar deras dojo, Bobby Wasabi. Lite karate men mest humor, och det gillar vi.
Jodå, 30 år och kollar på barnprogram, så visst finns det fördelar med att vara småbarnsförälder ibland.
Dagen i bilder
Jag och Camilla sitter i soffan och zappar för att hitta något vettigt att titta, men det är väl just det här sim är nackdelen med sommaren, det finns inget vettigt att titta på. Nu har jag bestämt att vi ska titta på Pluras kök, lätt det bästa matlagningsprogrammet som finns idag i hård konkurrens med Mästerkocken.
Dagen har annars varit lite upp och ner, men rätt okej ändå, speciellt maten för den blev fanimej riktigt grym. Alltid trevligt
Ungsstekt kycklingfilé, curlyfries med vitlöksbröd och Café de Paris. Inte nog med att det är gott rent generellt, det blir liksom fullkomligt när alla barn bara älskar det.
Uppifrån, låt mig njuta när man för en gångs skull lyckas med maten.
Förlåt, det här var sista bilden på samma jävla maträtt.
Under dagen satt vi alla i soffan och kollade in Dinosaurietåget - på finska. Jag som är finne älskade det, barnen också men Camilla var nog lite skeptisk.
Dagen har annars varit lite upp och ner, men rätt okej ändå, speciellt maten för den blev fanimej riktigt grym. Alltid trevligt
Ungsstekt kycklingfilé, curlyfries med vitlöksbröd och Café de Paris. Inte nog med att det är gott rent generellt, det blir liksom fullkomligt när alla barn bara älskar det.Uppifrån, låt mig njuta när man för en gångs skull lyckas med maten.
Förlåt, det här var sista bilden på samma jävla maträtt.
Under dagen satt vi alla i soffan och kollade in Dinosaurietåget - på finska. Jag som är finne älskade det, barnen också men Camilla var nog lite skeptisk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)