I morse åkte vi till VC i Ullåger för att checka läget. Ett bra samtal med läkaren, hon hade Göteborgsdialekt och det gjorde saker och ting lite bättre av någon anledning. Precis innan vi var på väg ut så sa hon att vi trots allt skulle göra ett blodprov på henne och det tog inte mer en minut efter det innan vi kallades in till läakren igen som utan krusiduller sa att det var diabetes som Haylie fått.
När man får ett sånt besked så hamnar man i lite av ett chockläge, alla reagerar olika. Camilla föll i tårar, det gjorde inte jag. Jag hamnar alltid rescue-mode när nåt sånt här händer. Jag ställer frågor, analyserar och helt enkelt försöker bedöma vad nästa steg måste bli. Nu var det inte mycket att fundera över, det var ilfart till akuten i Ö-vik för fler prover och där ligger Haylie nu tillsammans med Camilla. Hon kommer ligga inne i en vecka uppskattade dem otroligt proffsiga sköterskorna och läkarna på barnavdelningen, och får man vara lite ärlig så var det skönt att det bara var kvinnor där.
Chocken, ja. Min chock satte igång i bilen på väg hem. Då gick det upp för mig vad som egentligen hänt och vad som nu väntar. I morgon bitti åker jag och barnen till sjukhuset och sne får vi se om det blir jag som stannar på sjukhuset eller om det blir Camilla som blir kvar där.
För mig finns det bara ett sätt att se på det här. Nu är vi på rätt spår, diabetes är diabetes men nu har vi fått rätt hjälp och kan alla göra vårt bästa för Haylie ska kunna må så bra som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar