Hjälplösa pappatankar

Haylie är normalt en livlig tjej. Det är full fart på henne hela tiden och det finns stunder som man bara vill att hon ska sova. Hon är nyfiken på exakt allt, hon älskar sina syskon mer än allt och älskar att skrika deras namn i stor glädje. Hon har ett speciellt band till Minna, det känns som om dem inte behöver prata med varandra ens, det räcker med att dem ger varandra en blick så förstår dem varandra.

När den där livlig tjejen Haylie blir tystlåten,varken vill äta eller vill röra på sig, på gränsen till apatisk för att inte säga just apatisk så blir man extremt orolig. Hon andas tungt, hon ser enormt trött ut och har inte feber, då blir man ännu mer orolig. När allt detta pågått i flera dagar så blir man sjuk av oro. Jag har försökt att hitta på saker med henne, hon åt lite till lunch idag och fick lite energi men hon vill bara sitta still.

  

Jag är sjuk av oro just nu. När jag nattade henne nyss så fällde jag ett par tårar, det finns inget som är så tufft mentalt som att stå bredvid och se sitt barn må dåligt men utan att kunna påverka situationen på något sätt. Fortsätter det här i morgon så blir det självklart sjukhuset på en gång, inte en chans att man tar en risk här.

Det som känns ännu tuffare är att jag känner att jag inte vill prata om det här, eller det man känner. Nu vill man vara stark, man vill kämpa och vara en bra förälder, förmodar att det är det här som kallas rädsla. Jag gillar inte känslan, inte ett dugg.