Fas 2: Skammen

Nu har det gått rätt många timmar sen vi fick veta att Haylie har diabetes. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte kände till så mycket om diabetes innan vi blev "drabbade" men under kvällen har jag försökt läsa in lite kunskap, även om litteraturen som finns tillgänglig kring barndiabetes är relativt begränsad. Eller barndiabetes, det är egentligen en rätt skum benämning för det är faktiskt så att det som kallas just barndiabetes lika gärna kan drabba vuxna.

Det som man refererar till när man säger barndiabetes är diabetes typ 1 och det allra vanligaste är att man insjuknar i tidiga tonåren. Det som händer är att bukspottskörteln inte kan producera tillräckligt med insulin och det beror på en autoimmun reaktion som förstör de insulinproducerande betacellerna. Jag vet, det säger inte mig ett skvatt heller, men man kan väl på ett förenklat sätt säga att kroppen behöver insulin för att kunna bryta ner all socker, eller glukos, i vår föda och när det inte funkar så måste man ersätta med insulin från tredje part, alltså vi injektioner.

En annan grej som jag inte visste och som i mina ögon gör den här sjukdomen extra speciell är att insjukningsstadiet inte är särskilt lång, utan att det faktiskt rör sig om några dagar, ungefär som i Haylies fall. Jag betvivlar inte för en sekund att diagnos är rätt för alla symptom stämmer in till punkt och pricka, däremot skulle jag vilja dra till kärringen på  1177 som inte kunde göra kopplingen mellan hennes symptom och diabetes och istället trodde att det berodde på att en kille på hennes dagis bitit henne - IDIOT!

Förlåt, det är ju inte hennes fel. 

Det är lätt att vara efterklok och med tanke på att det här upptäcktes i sista stund på VC så får man vara tacksam för att vi är på rätt väg. Men det här också en typisk situation i vad jag kallar för Fas 2. Nu har man kommit över den omedelbara chocken av att få veta att det käraste du har i livet har en allvarlig sjukdom. Du har fått en tid att fundera och börjar sakteliga leta efter syndabockar. Vems fel är det att ditt barn mår dåligt, och vem fel är det vi hamnat i den här situationen. Man bryr sig inte om något annat än att det här ska vara någons fel.

 Jag är klar med mitt skuldjagande och har kommit fram till att den som bär skulden för det här är jag själv. Att utsätta/tillåta barnen att äta mängder med socker i form av lördagsgodis, bullar och allt annat skit så har man också öppnat upp dörren för sjukdomar som diabetes. Jag har aldrig tagit "hoten" om diabetes på allvar och nu får Haylie ta konsekvenserna för det. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig för det här och jag kommer spendera varenda jävla dag i mitt liv för att göra Haylies och alla våra andra barns liv till det bästa möjliga och lyssna på alla råd man får.